Snälla sluta kalla mig duktig
Jag har länge slitit med ordet "duktig" och det har blivit ett väldigt negativt ord för mig. Jag har spenderat alldeles för mycket tid på att vara sådär fantastiskt duktig som en ska vara. Saken är den att när en börjar sträva efter att vara duktig så börjar en skapa ett krav på att prestera och ofta för att andra ska se det och bekräfta hur duktig en är på en eller en annan sak. Mycket av detta tror jag idag är kopplat till sociala medier där en ska framstå som en duktig, presterande medlem i samhället och samtidigt ta in alla andra duktiga människor och det de åstadkommit, vilket i sin tur pressar en själv till att visa sig ännu lite duktigare och göra ännu lite mer för att visa upp sin härliga helg och samtidigt tackla vardagen för annars är en ju inte duktig på riktigt. Tills det kraschar. För det gör det till slut. Det måste finnas gränser och vi bygger upp ouppnåeliga standard för hur duktiga vi ska vara vilket ofta leder till prestationsångest, både för en själv och för dem runt omkring.
Jag har svårt att låta mig själv vara oduktig. Det är ju jättehärligt att höra "åh vad du är duktig, Elvira" om det ena eller det andra som jag har gjort. Eller... Det var det. Men jag har mättat mitt behov av att bli bekräftad på det sättet. Jag orkar inte längre med prestationsångesten det medför. För om jag var duktig då så måste jag ju fortsätta med det. Eller? Annars är jag ju inte en bidragande medlem i samhället.
Egentligen så vill jag kanske inte vara en bidragande medlem i samhället. Samhället är sjukt som det ser ut nu och jag bara när ju det sjuka om jag ska framstå som duktig och högpresterande inför alla andra medan jag egentligen inte orkar det. Är jag inte duktig i det jag åstadkommer eller om jag slutar prestera en stund så är ju jag fortfarande jag. Häromdagen var jag på teaterrepetition och när jag satt och tittade på några andra som spelade (jag gjorde alltså inget speciellt) fick jag kommentaren "fortsätt vara precis som du är, Elvira". Det var så fint och viktigt att få höra det! För även om jag inte gjorde något annat än att sitta i en stol och äta riskakor med jordnötssmör tyckte de alltså att jag var jättebra bara som jag var. Så även om jag inte presterar och bidrar med något konkret så får ju jag vara del i andras liv och det är så viktigt i sig. Jag kan tillföra något till någon annan på ett enkelt och personligt plan, något så litet som ett leende kan, t.ex, bidra till att göra någons dag bättre. Är inte det egentligen mycket värdefullare än att leva upp till förväntningen att vara duktig och högpresterande i sociala medier och i samhällets ögon? Jag måste lära mig att urskilja vad min vilja är och vad jag tror andra förväntar sig av mig.
Love always,
Elvira